en orgie i trams

Jag tror aldrig att jag har sett så här många amerikanska tramsfilmer under så kort tid förut. (Och då äger jag och pojkvännen ändå en ganska rejäl samling fåniga amerikanska high school- och collegefilmer.) Det började, som sagt, med Talladega Nights i förra veckan.

Sedan råkade vi halka in på Little Miss Sunshine på Loews i fredags kväll. Det var en glad överraskning. Filmen handlar, i korthet, om sjuåriga Olive som vill ställa upp i skönhetstävlingen Little Miss Sunshine. Av olika skäl får hon hela familjen - som består av en smått manisk pappa, spelad av Greg Kinnear, en småneurotisk mamma, spelad av Toni Collette, en surmulen och stum Nietsche-fixerad storebrorsa, en vulgär farfar och en svårt deprimerad morbror (Steve Carell) - med sig på den långa resan till tävlingen. Givetvis uppstår hinder på vägen, givetvis hamnar familjemedlemmarna i en massa konflikter, men trots att filmen är rätt förutsägbar på sina ställen är den ovanligt charmig, och slutet, själva skönhetstävlingen, är något av det roligaste jag sett på bio i år.

Jonas undrade för ett tag sedan vad vitsen är med Greg Kinnear - nu tror jag att jag vet det. Kinnear har potentialen att vara the all-american guy, killen med snedbena och grop i hakan och snygga drag, men samtidigt går det inte att komma ifrån att han är något av en tönt. Hans karaktärer kan vara hur osympatiska som helst - ändå är det svårt att inte känna någon slags sympati för honom. När filmen var över kunde jag inte låta bli att vilja se mer av Kinnears karaktär - det hade jag inte förväntat mig.

På flyget visades en annan av höstens kanske allra fånigaste komedier: Nacho Libre med Jack Black. Sydsvenskan m fl sågade den - jag tycker nog att den är värd åtminstone en regnig söndagseftermiddag.

Och i går kväll var vi för jetlaggade för att göra någonting annat än att slöa i soffan och titta på ett av våra senaste dvd-fynd, Wet Hot American Summer, som handlar om ett dygn på summer camp - sista dygnet, när allt ska hända (och gör det). Gick den någonsin upp på biograferna i Sverige? Om inte - varför?

Skådisarna är ju fantastiska: charmige Paul Rudd (som storhånglande badvaktsäckel), alltid lika älskvärda Janeane Garofalo, David Hyde Pierce, Bradley Cooper, Michael Ian Black, SNL-veteranerna Molly Shannon och Amy Poehler... Filmen är absurd, konstig, vulgär, ibland helt surrealistisk, och samtidigt så varm, kärleksfull och rolig att jag önskar att jag hade tusen exemplar att ge bort till folk. Enligt Degrell ligger samma gäng också bakom tv-serien Stella - bara det är skäl nog att försöka leta upp serien på nätet.

tre skäl att fastna i tv-soffan

1. Dexter.
Michael C Hall spelar Dexter Morgan, en man som hjälper polisen att hitta mördare på dagarna och går på egen mördarjakt på fritiden. En mördar-mördare, kort sagt. Jag lyckades gå förbi jätteaffischen med hans ansikte på Times Square flera gånger i förra veckan innan jag insåg att det faktiskt var David, älskade Six Feet Under-David, som hängde där. Blicken, frisyren och skäggstubben lyckades lura mig totalt. Jag ser fram emot förvandlingen.


2. 30 Rock.
Alla verkar älska Studio 60 on the Sunset Strip. Och visst är serien lovande - allt Aaron Sorkin gör är genomarbetat, smart och snyggt. Men jag ser nästan mer fram emot NBC:s andra tv-tv-serie: Tina Feys tolkning av livet bakom kulisserna. Kortare, lättsammare, kanske roligare? Den 11 oktober är det i vilket fall USA- premiär. Och, just det, Alec Baldwin är med, den stiligaste och konstigaste av Baldwin-bröderna.

3. Brothers and Sisters
Jag behöver en ny sappy familjedramaserie att följa. Den här verkar lite halvintressant - uppenbarligen var den så strulig att producera att sympatiska Buffy-producenten Marti Noxon hoppade av. Men jag kan inte låta bli att hoppas en aning på Brothers and Sisters, trots allt - Calista Flockhart (som konservativ radiopratare), Rachel Griffiths och Sally Field är en charmig trio. Premiären var i söndags, nu måste jag bara hitta filen någonstans...

abracadabra, homes

Efter att jag sett trailern för "Borat: Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan" i går kväll trodde jag nästan inte att jag kunde skratta mer. Efter två sekunder skrattade jag så mycket att jag grät. När trailern var över halvlåg jag i stolen, med mascara nere vid hakan. Jag har sett korta youtube-trailers förut, men det här var minst två-tre snäpp vassare. Plötsligt förstår jag varför de 924 imdb-recensenterna har gett filmen 9,2 i betyg.

Men sen började Talladega Nights: the Ballad of Ricky Bobby... och, tja, den var också fantastiskt rolig. Will Ferrell och Sacha Baron Cohen i en och samma film kan ju inte bli så misslyckat. Men en trevlig överraskning var att alla karaktärer runt omkring också får en chans att visa sin komiska sida: John C Reilly är makalös som Ricky Bobbys dumma bästis, och till och med sockersöta Leslie Bibb spelade så bra att hon lyckades få mig att glömma att hon blev känd som Brooke i Popular.

Annars... annars är allt toppen. Bara gårdagens smothered pork chops och bbq ribs på Sylvia´s, inte långt från Apolloteaterna på 125:e gatan. var värda biljetten hit.

aw, ma, I love him awful

det finns någonting så nästan osannolikt härligt i de där dagarna när man precis är på väg att resa någonstans - eller precis har kommit fram. tanken att: bara om ett dygn är jag där, i en helt annan verklighet. just de dagarna känns det som att det mesta är möjligt, som att ens lilla korta liv har hur mycket potential som helst.

okej, i det här fallet är det lite mer än ett dygn kvar tills jag verkligen har nått någonstans. om ett dygn är jag i bästa fall någonstans ovanför newfoundland. men snart efteråt, väldigt snart, har vi kommit fram och lämpat av våra väskor i east village och tja, är där. Vi kommer lite för sent för att hinna med helgens bokfestival i Brooklyn, men det gör inte så mycket. Allt vi vill är ju att strosa, hänga lite, gå på en eller annan konsert, ligga på gräset i Central Park, äta färska pretzels, kika efter Woody på Upper East Side och drömma om den där femman på Central Park West.

i går satt jag och funderade över hur många av mina favoritböcker och favoritfilmer som utspelar sig på Manhattan eller i krokarna, men listan i mitt huvud blev snabbt så löjligt lång att jag fick lägga av. Istället satte jag på Mångalen, makalöst charmiga Mångalen som jag måste ha sett minst tusen gånger på regniga söndagar under gymnasiet. Och som vanligt önskade jag att jag kunde flytta in i det där huset i Brooklyn. Jag köper till och med överdramatiska Nicholas Cage:

Ronny Cammareri: Loretta, I love you. Not like they told you love is, and I didn't know this either, but love don't make things nice - it ruins everything. It breaks your heart. It makes things a mess. We aren't here to make things perfect. The snowflakes are perfect. The stars are perfect. Not us. Not us! We are here to ruin ourselves and to break our hearts and love the wrong people and *die*. The storybooks are *bullshit*. Now I want you to come upstairs with me and *get* in my bed!

you look great

dustin hoffman ska göra reklam för kappahl. jag tar det igen: dustin hoffman ska göra reklam. för kappahl.

Jag vet inte riktigt vad man ska tycka. På något sätt är det lite skönt att Dustin ser lite halvstilig ut på bilderna - under de senaste åren har han varit alldeles för muppig, den där grå hockeyfrillan hade inte varit klädsam för någon - men, ändå: kappahl.

Den här fixeringen som jag har vid typ 70-åriga män är kanske lite löjlig. (Dustin är iofs inte 70 än, han fyller först nästa år.) Men det är ju inte de 70-åriga skådisarna jag är så fäst vid - utan vilka de var på 70-talet. Nu saknar jag 70-tals-dustin ännu mer. Dustin Hoffman från Lenny, All the President's Men, Maratonmannen, Kramer vs Kramer. Vem fyller ut hans skor nu?

stora robotar och små apor

Bons robotreportage är riktigt sympatiskt, väl värt de 59 kronorna som tidningen kostar. Men varför har de valt en så snäll bild på Giant Torayan? Han är ju allra bäst när han sprutar eld. En 7,5 meter hög robot som dansar, sjunger, sprutar eld och bara tar order av barn – det är ju alldeles uppenbart att skaparen är ett geni.

Någonting som inte är så genialiskt, men lite myssympatiskt, är Martin Luuks små häften, nu senast det långa Andres-brevet "Kära ballongis." Jag läser, ler lite grann - särskilt när jag ser att han har undertecknat med "Väike Ahv", lilla apan. Men samtidigt... varför? Vad gör han när han inte ger ut små Loyal-trycksaker? Jag känner mig lite lurad när jag har läst klart, undrar varför människan inte skriver sina charmiga men ganska menlösa brev i bloggform istället.

Annars... annars är allt löjligt bra. Jag är ledig, för första gången på evigheters evighet, och det är fantastiskt fantastiskt härligt. Idag har jag legat på soffan och läst Bradley K Martins tjocka "Under the Loving Care of the Fatherly Leader – North Korea and the Kim Dynasty" och trots prettofaktorn så har jag mest bara myst.